astheleavesfall

Som vanligt kan jag inte göra en enda sak rätt, och i alla hörn står människor och skrattar åt mig för att det är så öppet. Jag kan verkligen höra dem prata om mig, ifrågasätta vilken idiot jag är och bara skratta. Elakt jävla hånskratt.

Det är nu jag vill försvinna, bara vill att allt ska stanna upp. Men det kostar mig så jävla mycket, och det vet jag om.

Än så länge håller jag ut. Flera sådana här dagar, så är jag dock inte säker på att jag kommer kunna vara lika stark.

(Det här som började som en toppendag egentligen, men vem är bäst på att sabba allt om inte jag?)

Jag har ju fortfarande precis lika lång tid på mig att sabba det.

Men man kan ju ändå alltid hoppas.

Som resultat av mitt skärande har jag, som så många andra, ett antal ärr på olika kroppsdelar. Under en uppåttid i mitt liv då jag faktiskt hade det riktigt bra, gick jag på solbehandling för att få bort så många av ärren som möjligt.

Ärren är dock en del av mig, de vittnar om den tiden av mitt liv och jag har raderat så mycket saker från den tiden så det är liksom skönt att ha någonting som visar att det faktiskt har hänt. Jag har försökt att glömma, gräva ner och gömma allt från den (riktigt) dåliga tiden att jag ibland undrar vad som egentligen hände.

Jag önskar att jag aldrig hade behövt ta till vassa ting för att skada mig själv och på så sätt att jag inte hade några ärr, men när det nu har hänt och det inte går att göra något åt så önskar jag inte att ta bort alla spår om det.

Jag har lyckats dölja det för andra människor genom att få bort det mesta synliga på armarna. Därför gör jag ingen annan illa av att visa dem mina ärr (för ni vet, människor med ärr får inte gå i kortärmat för att de kan göra att de omkring tar illa upp, suck) men det är inte osynligt och döljer inte vad som har hänt.

Jag har, så länge jag kan minnas, mått dåligt. I skolan var jag den lite överviktiga tjejen som alltid var utanför i skolan och som blev lite väl retad, utan att det märktes för någon annans ögon.

Växte upp så, i stort sett genom hela grundskolan. I högstadiet eskalerade det dock och när ytterligare folk tillkom i skolan blev jag utsatt värre och tillslut var det ren mobbing med allt från klåpord till sexuella trakasserier. (det var i stort sett bara killar som stod för mobbingen)

När en liten rädd, ensam och ledsen tonåring hamnar i en nedåtgående spiral är det riktigt svårt att få stopp på det. Måendet blev värre, jag misskötte skolan, började tröstäta, hade sömnsvårigheter och började efter det skada mig själv.

Saken uppdagades i och med ett ofrivilligt möte med en skolsköterska, BUP kopplades in men inga åtgärder togs vid.

Men det är historia..

Idag är jag självskadefri (applåder)

Men.....

Jag trötsäter fortfarande och är därför ganska mycket överviktig

Jag lider av depression, panikångest och social fobi.

Har vid olika tillfällen ätit tabletter för detta, men klarar mig för tillfället utan mediciner. (försöker jag inbilla mig) Det är värt att må lite skit, tycker jag, om jag slipper gå på tabletterna, för mig är det endast en nödlösning att ta till när det inte finns någon annan utväg.

Jag kämpar varje dag med mina självskadeimpulser, men hittils har jag klarat av att hålla mig borta från det som sagt.

Utåt sett ser nog mitt liv ganska bra ut, jag har jobb, en pojkvän sedan ganska lång tid tillbaka, en stabil familj och en vän här och där. Problemet är (som så många gånger) sakerna som inte syns utåt.

Ja, det var väl det hela, i korthet. Jag har säkert glömt nämna någonting men det kommer vi väl till när det kommer.

Om någon nu skulle hitta till den här bloggen, vilket jag inte ser varför någon överhuvudtaget kommer att göra eftersom jag kommer ha den för mig själv, men det är ändå bra att det i så fall finns en förklaring till vad det här är för något.

Vem jag är, kommer ni aldrig få veta. Men själva bloggen är till för att jag ska kunna få utlopp för mina känslor utan behöva känna att jag måste hålla tillbaka något eller ursäkta mig. Jag behöver någonstans där jag bara kan få vara fullständigt ärlig och ösa ur mig alla negativa, hemska, förstörande tankar (som andra inte tycker hör hemma någon annan stans än i mitt huvud, och där kan de inte stanna)

I övrigt är jag väl en ganska vanlig tjej/kvinna i 20-25-årsåldern. Jag har slagits med ångest och depression i större delen av mitt liv, och vart jag än vänt mig har jag mötts av oförstående människor som antingen inte bryr sig eller inte förstår sig på vad en depression gör med en människa. (Vilket är jävligt jobbigt ska ni veta)

Jag har egentligen en "riktig" blogg också, men jag känner att det nu gått så långt att de människor jag har i närheten skulle bli arga eller ledsna av att läsa om mitt riktiga mående samt hur jag verkligen känner inför dem, och för mig själv. Men samtidigt orkar jag inte ursäkta mig längre och jag orkar inte hålla tillbaka mer.

Förhoppningsvis kommer även bloggen innehålla bra stunder med, och inte bara rad efter rad med klagoord och negativitet. Skulle så dock fallet vara så är det ju tråkigt att det går ut över någon annan, men jag ska som sagt inte ursäkta mig längre, ingen har ju ändå berr er att läsa bloggen. Att jag sedan måste vara anonym för att kunna få säga mina tankar så som de faktiskt är, känns lite tråkigt. Men alla vet vet väl att livet inte är rättvist vid det här laget.

Sen om det skulle vara så att någon ändå halkar in här, så läs på för guds skull. Känner ni för att lämna ett avtryck, kör på! Det finns fortfarande en människa här bakom skärmen och tangentbordet och vem vet, kanske kan din kommentar pigga upp även den mest sorgsna lilla bloggerskan.

(Nu lät jag lite väl "säljig", jag vet. Men det är inte så konstigt, det kommer med jobbet. Oj, nu har ni tre ledtrådar till vem jag är på riktigt. Jag är av det kvinnliga könet, någonstans mellan 20-25 år och jobbar med någonting som innefattar sälj. Det kan ju inte vara över 200.000 människor, eller något.)