astheleavesfall

Om någon nu skulle hitta till den här bloggen, vilket jag inte ser varför någon överhuvudtaget kommer att göra eftersom jag kommer ha den för mig själv, men det är ändå bra att det i så fall finns en förklaring till vad det här är för något.

Vem jag är, kommer ni aldrig få veta. Men själva bloggen är till för att jag ska kunna få utlopp för mina känslor utan behöva känna att jag måste hålla tillbaka något eller ursäkta mig. Jag behöver någonstans där jag bara kan få vara fullständigt ärlig och ösa ur mig alla negativa, hemska, förstörande tankar (som andra inte tycker hör hemma någon annan stans än i mitt huvud, och där kan de inte stanna)

I övrigt är jag väl en ganska vanlig tjej/kvinna i 20-25-årsåldern. Jag har slagits med ångest och depression i större delen av mitt liv, och vart jag än vänt mig har jag mötts av oförstående människor som antingen inte bryr sig eller inte förstår sig på vad en depression gör med en människa. (Vilket är jävligt jobbigt ska ni veta)

Jag har egentligen en "riktig" blogg också, men jag känner att det nu gått så långt att de människor jag har i närheten skulle bli arga eller ledsna av att läsa om mitt riktiga mående samt hur jag verkligen känner inför dem, och för mig själv. Men samtidigt orkar jag inte ursäkta mig längre och jag orkar inte hålla tillbaka mer.

Förhoppningsvis kommer även bloggen innehålla bra stunder med, och inte bara rad efter rad med klagoord och negativitet. Skulle så dock fallet vara så är det ju tråkigt att det går ut över någon annan, men jag ska som sagt inte ursäkta mig längre, ingen har ju ändå berr er att läsa bloggen. Att jag sedan måste vara anonym för att kunna få säga mina tankar så som de faktiskt är, känns lite tråkigt. Men alla vet vet väl att livet inte är rättvist vid det här laget.

Sen om det skulle vara så att någon ändå halkar in här, så läs på för guds skull. Känner ni för att lämna ett avtryck, kör på! Det finns fortfarande en människa här bakom skärmen och tangentbordet och vem vet, kanske kan din kommentar pigga upp även den mest sorgsna lilla bloggerskan.

(Nu lät jag lite väl "säljig", jag vet. Men det är inte så konstigt, det kommer med jobbet. Oj, nu har ni tre ledtrådar till vem jag är på riktigt. Jag är av det kvinnliga könet, någonstans mellan 20-25 år och jobbar med någonting som innefattar sälj. Det kan ju inte vara över 200.000 människor, eller något.)