Frustrerad
Jag blir så frustrerad på dessa män, som beter sig som småpojkar. Är vi vuxna eller inte?
Jag älskar min man, mer än livet själv, men ibland förastår jag mig helt enkelt inte på honom. Han blir sur på mig varje gång en god vän till mig kommer upp samtal (endast för att även han är man) för jag kan ju inte umgås med andra män, vad som helst kan ju hända?!?!
Men han själv, kan bjuda hem folk hit och dit. Folk han inte ens känner, oavsett vilka kön de har.
Det är så otroligt irriterande att samma "regler" inte gäller för oss båda, om det nu ska finnas regler. (vilket oxå är jävligt onödigt)
(Ännu två avslöjanden, ja jag har en man, men vi är särbos. Snart vet ni allt om mig)
Jag älskar min man, mer än livet själv, men ibland förastår jag mig helt enkelt inte på honom. Han blir sur på mig varje gång en god vän till mig kommer upp samtal (endast för att även han är man) för jag kan ju inte umgås med andra män, vad som helst kan ju hända?!?!
Men han själv, kan bjuda hem folk hit och dit. Folk han inte ens känner, oavsett vilka kön de har.
Det är så otroligt irriterande att samma "regler" inte gäller för oss båda, om det nu ska finnas regler. (vilket oxå är jävligt onödigt)
(Ännu två avslöjanden, ja jag har en man, men vi är särbos. Snart vet ni allt om mig)
Fetto
Nu för tiden har jag väldigt mycket ångest över hur jag ser ut. Verkligheten är ju, att jag är fet. Så enkelt är det.
Jag har försökt gå ner, och jag har misslyckats varje gång. Dessutom blir det värre hela tiden eftersom jag tröstäter, och det går inte många timmar utan att jag stoppar någonting i munnen. Sjukt är det. Sjukt och äckligt.
Jag äcklar mig
Och säkert många andra.
Jag har försökt gå ner, och jag har misslyckats varje gång. Dessutom blir det värre hela tiden eftersom jag tröstäter, och det går inte många timmar utan att jag stoppar någonting i munnen. Sjukt är det. Sjukt och äckligt.
Jag äcklar mig
Och säkert många andra.
...
I hate myself.
Att bara få skit
Fan vad jag är trött på att alltid gå in för att hjälpa andra människor, att alltid vara den som ställer upp om någon behöver hjälp. Varför gör man det? Jo med förhoppningen av att den människan man hjälper i sin tur någon gång i framtiden kan vara den som ställer upp när man själv behöver hjälpen. Så ser i alla fall jag det. Jag ställer upp för andra människor, för att jag hoppas att de skulle ställa upp för mig.
Ack vad fel jag har..
Det är inte utan att man blir riktigt jävla trött då, när man ännu en gång ställer upp för att hjälpa en vän, och som tack blir man hånad. Hur ska man tolka det? Låt mig förklara situationen.
Min kompis ringde mig och behövde hjälp (med vad och varför är i sammanhanget helt oviktigt) med sig hade kompisen vid tillfället sin respektive, en människa som jag tidigare haft svårt för p.g.a. hur hon/han betett sig. Vidare bör nämnas att jag (en fredagskväll då jag gjorde i ordning för mys hemma med min pojkvän) bara hoppade upp och for direkt iväg till det stället där vännen befann sig i nöd.
Undertiden jag håller på att hjälpa vännen (med det alldeles oviktiga) så pratar vi lite smått, bara för att hålla uppe en god stämning. När jag då säger en sak, så gör sig vännens respektive sig löjlig över vad jag sagt, och de båda skrattar lite åt det i skymundan. Som om jag inte hörde det liksom.
Hade sådan jävla god lust att bara gå därifrån direkt och lämna dem där.
Men nej, så är ju inte jag. Istället gjorde jag klart det jag var där för. Höll tyst om att jag blivit sårad och lämnade dem sedan själva när jag "hade gjort mitt". Till saken hör också att den s.k. vännen även ljög för att få situationen att verka mer allvarlig än den var, eftersom denne visste att jag då inte skulle kunna säga nej till att komma till deras räddning.
Det bör också nämnas att detta inte är första gången, inte heller andra eller tredje. (Då syftar jag dock inte på samma par varje gång)
Så jag börjar bli lagom trött på att alltid vara den som ställer upp.
Trött på negativiteten
Jag är så jävla trött på att det alltid ska ses så negativt på precis allting. En av människorna i min närhet pratar så jävla negativt om min lägenhet (jag bor i en liten jävla sak med endast kokskåp) men jag bor där för att det är det enda jag själv har råd med, utan att få hjälp via bidrag och sån skit.
Borde inte jag få en liten miniapplåd för att jag väljer att bo litet och trångt, där jag kan ta hand om mig själv hellre än att jag ska bo bättre på bekostnad av andra?
Istället får jag höra dag ut och dag in av denna människa om hur hemsk min lägenhet är, det är nämligen ingen lägenhet förstår ni, det är en garderob, eller ännu bättre, ett råtthål.
Jag förstår inte grejen? Det är JAG som bor där. Kom inte dit själv då om det är så jävla hemskt, eller tänk dig för en extra gång. Det kan ju faktiskt finnas en anledning till varför jag bor där jag bor. Jag vill inte gå på bidrag, och den här lägenheten är den jag kan ha där jag fortfarande har råd att leva.
Alla får inte allt serverat på silverfat.
Gud förbjude att man som närstående kan vara stöttande och förstående, eller i alla fall inte trycka ner personen.
