Frustrerad
Jag blir så frustrerad på dessa män, som beter sig som småpojkar. Är vi vuxna eller inte?
Jag älskar min man, mer än livet själv, men ibland förastår jag mig helt enkelt inte på honom. Han blir sur på mig varje gång en god vän till mig kommer upp samtal (endast för att även han är man) för jag kan ju inte umgås med andra män, vad som helst kan ju hända?!?!
Men han själv, kan bjuda hem folk hit och dit. Folk han inte ens känner, oavsett vilka kön de har.
Det är så otroligt irriterande att samma "regler" inte gäller för oss båda, om det nu ska finnas regler. (vilket oxå är jävligt onödigt)
(Ännu två avslöjanden, ja jag har en man, men vi är särbos. Snart vet ni allt om mig)
Jag älskar min man, mer än livet själv, men ibland förastår jag mig helt enkelt inte på honom. Han blir sur på mig varje gång en god vän till mig kommer upp samtal (endast för att även han är man) för jag kan ju inte umgås med andra män, vad som helst kan ju hända?!?!
Men han själv, kan bjuda hem folk hit och dit. Folk han inte ens känner, oavsett vilka kön de har.
Det är så otroligt irriterande att samma "regler" inte gäller för oss båda, om det nu ska finnas regler. (vilket oxå är jävligt onödigt)
(Ännu två avslöjanden, ja jag har en man, men vi är särbos. Snart vet ni allt om mig)
Kommentarer
Trackback
