Frustrerad
Jag blir så frustrerad på dessa män, som beter sig som småpojkar. Är vi vuxna eller inte?
Jag älskar min man, mer än livet själv, men ibland förastår jag mig helt enkelt inte på honom. Han blir sur på mig varje gång en god vän till mig kommer upp samtal (endast för att även han är man) för jag kan ju inte umgås med andra män, vad som helst kan ju hända?!?!
Men han själv, kan bjuda hem folk hit och dit. Folk han inte ens känner, oavsett vilka kön de har.
Det är så otroligt irriterande att samma "regler" inte gäller för oss båda, om det nu ska finnas regler. (vilket oxå är jävligt onödigt)
(Ännu två avslöjanden, ja jag har en man, men vi är särbos. Snart vet ni allt om mig)
Jag älskar min man, mer än livet själv, men ibland förastår jag mig helt enkelt inte på honom. Han blir sur på mig varje gång en god vän till mig kommer upp samtal (endast för att även han är man) för jag kan ju inte umgås med andra män, vad som helst kan ju hända?!?!
Men han själv, kan bjuda hem folk hit och dit. Folk han inte ens känner, oavsett vilka kön de har.
Det är så otroligt irriterande att samma "regler" inte gäller för oss båda, om det nu ska finnas regler. (vilket oxå är jävligt onödigt)
(Ännu två avslöjanden, ja jag har en man, men vi är särbos. Snart vet ni allt om mig)
Fetto
Nu för tiden har jag väldigt mycket ångest över hur jag ser ut. Verkligheten är ju, att jag är fet. Så enkelt är det.
Jag har försökt gå ner, och jag har misslyckats varje gång. Dessutom blir det värre hela tiden eftersom jag tröstäter, och det går inte många timmar utan att jag stoppar någonting i munnen. Sjukt är det. Sjukt och äckligt.
Jag äcklar mig
Och säkert många andra.
Jag har försökt gå ner, och jag har misslyckats varje gång. Dessutom blir det värre hela tiden eftersom jag tröstäter, och det går inte många timmar utan att jag stoppar någonting i munnen. Sjukt är det. Sjukt och äckligt.
Jag äcklar mig
Och säkert många andra.
...
I hate myself.
Att bara få skit
Fan vad jag är trött på att alltid gå in för att hjälpa andra människor, att alltid vara den som ställer upp om någon behöver hjälp. Varför gör man det? Jo med förhoppningen av att den människan man hjälper i sin tur någon gång i framtiden kan vara den som ställer upp när man själv behöver hjälpen. Så ser i alla fall jag det. Jag ställer upp för andra människor, för att jag hoppas att de skulle ställa upp för mig.
Ack vad fel jag har..
Det är inte utan att man blir riktigt jävla trött då, när man ännu en gång ställer upp för att hjälpa en vän, och som tack blir man hånad. Hur ska man tolka det? Låt mig förklara situationen.
Min kompis ringde mig och behövde hjälp (med vad och varför är i sammanhanget helt oviktigt) med sig hade kompisen vid tillfället sin respektive, en människa som jag tidigare haft svårt för p.g.a. hur hon/han betett sig. Vidare bör nämnas att jag (en fredagskväll då jag gjorde i ordning för mys hemma med min pojkvän) bara hoppade upp och for direkt iväg till det stället där vännen befann sig i nöd.
Undertiden jag håller på att hjälpa vännen (med det alldeles oviktiga) så pratar vi lite smått, bara för att hålla uppe en god stämning. När jag då säger en sak, så gör sig vännens respektive sig löjlig över vad jag sagt, och de båda skrattar lite åt det i skymundan. Som om jag inte hörde det liksom.
Hade sådan jävla god lust att bara gå därifrån direkt och lämna dem där.
Men nej, så är ju inte jag. Istället gjorde jag klart det jag var där för. Höll tyst om att jag blivit sårad och lämnade dem sedan själva när jag "hade gjort mitt". Till saken hör också att den s.k. vännen även ljög för att få situationen att verka mer allvarlig än den var, eftersom denne visste att jag då inte skulle kunna säga nej till att komma till deras räddning.
Det bör också nämnas att detta inte är första gången, inte heller andra eller tredje. (Då syftar jag dock inte på samma par varje gång)
Så jag börjar bli lagom trött på att alltid vara den som ställer upp.
Trött på negativiteten
Jag är så jävla trött på att det alltid ska ses så negativt på precis allting. En av människorna i min närhet pratar så jävla negativt om min lägenhet (jag bor i en liten jävla sak med endast kokskåp) men jag bor där för att det är det enda jag själv har råd med, utan att få hjälp via bidrag och sån skit.
Borde inte jag få en liten miniapplåd för att jag väljer att bo litet och trångt, där jag kan ta hand om mig själv hellre än att jag ska bo bättre på bekostnad av andra?
Istället får jag höra dag ut och dag in av denna människa om hur hemsk min lägenhet är, det är nämligen ingen lägenhet förstår ni, det är en garderob, eller ännu bättre, ett råtthål.
Jag förstår inte grejen? Det är JAG som bor där. Kom inte dit själv då om det är så jävla hemskt, eller tänk dig för en extra gång. Det kan ju faktiskt finnas en anledning till varför jag bor där jag bor. Jag vill inte gå på bidrag, och den här lägenheten är den jag kan ha där jag fortfarande har råd att leva.
Alla får inte allt serverat på silverfat.
Gud förbjude att man som närstående kan vara stöttande och förstående, eller i alla fall inte trycka ner personen.
Jag vill skada mig.
Det är sådana här dagar som jag bara vill dunka huvudet i väggen, skära mig eller helt enkelt bara skada mig så jävla mycket att jag inte kan känna alla jävla tankar.
Som vanligt kan jag inte göra en enda sak rätt, och i alla hörn står människor och skrattar åt mig för att det är så öppet. Jag kan verkligen höra dem prata om mig, ifrågasätta vilken idiot jag är och bara skratta. Elakt jävla hånskratt.
Det är nu jag vill försvinna, bara vill att allt ska stanna upp. Men det kostar mig så jävla mycket, och det vet jag om.
Än så länge håller jag ut. Flera sådana här dagar, så är jag dock inte säker på att jag kommer kunna vara lika stark.
(Det här som började som en toppendag egentligen, men vem är bäst på att sabba allt om inte jag?)
Bra dag
Idag är en bra dag, har hittills inte haft någon som helst ångest eller speciellt mycket negativa tankar. Tänk om alla dagar kunde vara så här och man kunde leva ett normalt liv. Men man ska inte ropa hej förrän man kommit över ån, right? Bara halva dagen som gått än.
Jag har ju fortfarande precis lika lång tid på mig att sabba det.
Men man kan ju ändå alltid hoppas.
Ärr
Som resultat av mitt skärande har jag, som så många andra, ett antal ärr på olika kroppsdelar. Under en uppåttid i mitt liv då jag faktiskt hade det riktigt bra, gick jag på solbehandling för att få bort så många av ärren som möjligt.
Jag har endast ett fåtal ärr på handlederna kvar, men desto fler på benen, de gick inte bort lika lätt. Idag är jag nästan glad att de fortfarande syns. Inte för att jag är stolt på något sätt över vad jag gjort, verkligen inte.
Ärren är dock en del av mig, de vittnar om den tiden av mitt liv och jag har raderat så mycket saker från den tiden så det är liksom skönt att ha någonting som visar att det faktiskt har hänt. Jag har försökt att glömma, gräva ner och gömma allt från den (riktigt) dåliga tiden att jag ibland undrar vad som egentligen hände.
Jag önskar att jag aldrig hade behövt ta till vassa ting för att skada mig själv och på så sätt att jag inte hade några ärr, men när det nu har hänt och det inte går att göra något åt så önskar jag inte att ta bort alla spår om det.
Jag har lyckats dölja det för andra människor genom att få bort det mesta synliga på armarna. Därför gör jag ingen annan illa av att visa dem mina ärr (för ni vet, människor med ärr får inte gå i kortärmat för att de kan göra att de omkring tar illa upp, suck) men det är inte osynligt och döljer inte vad som har hänt.
Min historia
Som andra inlägg tänkte jag förklara min historia, så att det inte blir några konstigheter i när jag skriver om mina nuvarande tankar.
Jag har, så länge jag kan minnas, mått dåligt. I skolan var jag den lite överviktiga tjejen som alltid var utanför i skolan och som blev lite väl retad, utan att det märktes för någon annans ögon.
Växte upp så, i stort sett genom hela grundskolan. I högstadiet eskalerade det dock och när ytterligare folk tillkom i skolan blev jag utsatt värre och tillslut var det ren mobbing med allt från klåpord till sexuella trakasserier. (det var i stort sett bara killar som stod för mobbingen)
När en liten rädd, ensam och ledsen tonåring hamnar i en nedåtgående spiral är det riktigt svårt att få stopp på det. Måendet blev värre, jag misskötte skolan, började tröstäta, hade sömnsvårigheter och började efter det skada mig själv.
Saken uppdagades i och med ett ofrivilligt möte med en skolsköterska, BUP kopplades in men inga åtgärder togs vid.
Men det är historia..
Jag har tidigare försökt ta livet av mig en gång, uppenbarligen lyckades jag inte så bra eftersom att jag sitter här och skriver detta just nu.
Idag är jag självskadefri (applåder)
Men.....
Jag trötsäter fortfarande och är därför ganska mycket överviktig
Jag lider av depression, panikångest och social fobi.
Har vid olika tillfällen ätit tabletter för detta, men klarar mig för tillfället utan mediciner. (försöker jag inbilla mig) Det är värt att må lite skit, tycker jag, om jag slipper gå på tabletterna, för mig är det endast en nödlösning att ta till när det inte finns någon annan utväg.
Jag kämpar varje dag med mina självskadeimpulser, men hittils har jag klarat av att hålla mig borta från det som sagt.
Utåt sett ser nog mitt liv ganska bra ut, jag har jobb, en pojkvän sedan ganska lång tid tillbaka, en stabil familj och en vän här och där. Problemet är (som så många gånger) sakerna som inte syns utåt.
Ja, det var väl det hela, i korthet. Jag har säkert glömt nämna någonting men det kommer vi väl till när det kommer.
En liten förklaring
Det finns saker som behöver komma ut
Som ligger och skaver
Värker
Gör allt för att bli fria
Bryta sig ut
Och jag blir galen om jag inte får släppa dem fria.
Om någon nu skulle hitta till den här bloggen, vilket jag inte ser varför någon överhuvudtaget kommer att göra eftersom jag kommer ha den för mig själv, men det är ändå bra att det i så fall finns en förklaring till vad det här är för något.
Vem jag är, kommer ni aldrig få veta. Men själva bloggen är till för att jag ska kunna få utlopp för mina känslor utan behöva känna att jag måste hålla tillbaka något eller ursäkta mig. Jag behöver någonstans där jag bara kan få vara fullständigt ärlig och ösa ur mig alla negativa, hemska, förstörande tankar (som andra inte tycker hör hemma någon annan stans än i mitt huvud, och där kan de inte stanna)
I övrigt är jag väl en ganska vanlig tjej/kvinna i 20-25-årsåldern. Jag har slagits med ångest och depression i större delen av mitt liv, och vart jag än vänt mig har jag mötts av oförstående människor som antingen inte bryr sig eller inte förstår sig på vad en depression gör med en människa. (Vilket är jävligt jobbigt ska ni veta)
Jag har egentligen en "riktig" blogg också, men jag känner att det nu gått så långt att de människor jag har i närheten skulle bli arga eller ledsna av att läsa om mitt riktiga mående samt hur jag verkligen känner inför dem, och för mig själv. Men samtidigt orkar jag inte ursäkta mig längre och jag orkar inte hålla tillbaka mer.
Förhoppningsvis kommer även bloggen innehålla bra stunder med, och inte bara rad efter rad med klagoord och negativitet. Skulle så dock fallet vara så är det ju tråkigt att det går ut över någon annan, men jag ska som sagt inte ursäkta mig längre, ingen har ju ändå berr er att läsa bloggen. Att jag sedan måste vara anonym för att kunna få säga mina tankar så som de faktiskt är, känns lite tråkigt. Men alla vet vet väl att livet inte är rättvist vid det här laget.
Sen om det skulle vara så att någon ändå halkar in här, så läs på för guds skull. Känner ni för att lämna ett avtryck, kör på! Det finns fortfarande en människa här bakom skärmen och tangentbordet och vem vet, kanske kan din kommentar pigga upp även den mest sorgsna lilla bloggerskan.
(Nu lät jag lite väl "säljig", jag vet. Men det är inte så konstigt, det kommer med jobbet. Oj, nu har ni tre ledtrådar till vem jag är på riktigt. Jag är av det kvinnliga könet, någonstans mellan 20-25 år och jobbar med någonting som innefattar sälj. Det kan ju inte vara över 200.000 människor, eller något.)
